Gitarristen

Så bara sista skrytinlägget med min hur min ansökan ser ut, och förmodligen kommer se ut fram tills slutintagningen:




Ful kvalité...

Idag spelade jag gitarr på en musikal som heter Dammråttorna. Den är väldigt barnslig, men av en anledning: Den är till för barn. Vi i bandet har dock rätt så kul eftersom det mest är blues och sånt man kan leka runt på. Det gick skitbra, och i slutet får jag gå fram och spela ett blues-solo och det gick asbra idag. Jag var inte allas nervös utan bara släppte loss och lekte lite :-) Imorgon ska jag få göra det två gången till, och då inför en större publik, och ska bli kul :-) Jag är då ledig från skola, så det är skönt.

Jag såg Tibbles uppsättning av musikalen Fame igår. Jeeeeeeeeeeeflar vad gymnasieelever kan prestera! Jag rös till två gånger av elevers röster, och stundtals glömde jag att jag kollade på en gymnasieuppsättning. Själva musikalen, Fame alltså, är inte så jättebra. Lite småtöntig och alldeles för lång, enligt mig, men det kan man ju inte beskylla Tibble-eleverna för. Det är nästan så att jag vill gå där (Jessica).

:-)

Jahaja, efter att Södra Latin ändrade min poäng till 20 så verkar det som om jag kom in där också. Det var ju trevligt. Nu är problemet bara att jag inte vet om jag vill gå där eller på Rydberg. Det kändrs mycket bättre och roligare på Rydberg, men Södra är ju ändå en elitskola. Dock så blir man väl så bra som man vill, oavsett skola, så det spelar väl ingen roll egentligen :-)

Nu ska jag iväg och kolla på Mark Knopfler, ciao! :-)

Ännu en helg borta, dock en riktigt schyst helg. Födelsedagsfirande under månskenet hemma hos Jocke, och en underbar dagen-efter med sol, kaffe och lite gym med Sam på slutet.

Jag har tänkt på en sak ganska länge nu. Tänk att vara en av de människor som har skrivit en sådan här mästerverkslåt. En låt som berör alla på ett eller annat sätt, en låt som ger utbrott för känslor av alla möjliga slag. En sådan låt är oftast lång, inte särskilt strukutrerad med vers-vers-refräng-vers-refräng-stick-solo-dubbelrefräng (men sådana låtar är inte dåliga bara för det), utan mer massor med verser och ingen direkt refräng. Ni vet vad jag talar om. Stairway to Heaven, Bohemian Rhapsody, Free Bird (Okej, väldigt mycket gitarrsolo och typ två verser, men räknar ändå den hit), Shine On You Crazy Diamond och så vidare... Att ha skrivit någon av dessa låtar, eller något annat mästerverk, hur kan det kännas?

Det är väl mitt egentligen mål i livet, att skriva just en sådan låt. Det är inget som jag direkt tror på, men det är något jag vill. En låt som alla förstår, som ingen förstår. En låt med ett budskap som jag vet om, men som ingen annan vet eller kommer få veta. En sådan låt...

"Fakkebok - Det är nästan som Fuck you"

Småkul en lördagsmorgon :)

...kom jag också in på. Yeah!

100 (93) fucking poäng över intagninggränsen på Viktor Rydberg Jarlaplan! Woho!

Queen är tillbaka i mina öron på riktigt igen. Grejen med bandet är att de ger mig en underbar känsla av alla låtar, spelar ingen roll från vilket album (t.o.m. den kassa sena skivan, The Miracle). Hur det kommer sig vet jag inte riktigt, för jag får samma känsla av Queenlåtarna som när jag är i London. Så antingen får jag Londonkänsla av Queen, eller Queenkänsla av London. Eller både och. Känslan äger i alla fall och är grymt inspirerande. Det finns många andra bra band också, men inget band får jag samma känsla av dock. Oasis är nog närmast på just den känslan, eller Dire Straits. Bryr ni er?

En annan sak jag har tänkt på är diskrimineringen av... Nej, jag skojade bara detta är ingen moralblogg utan mitt lilla krypin. jag gör nog som jag gjort på sistone och tar fram poeten ur mig. Ciao!

Queen

Äsch, orka.

Men riktigt så sorgligt är det inte. Vi åkte hem ifrån Falun idag, efter den sista visiten för oss nior. Hela veckan har varit fucked up och jag har hoppat mellan uberglad och deppig och mellan trött och pigg, och måste varit rätt jobbig ibland för mina kompisar, förlåt ^^ Skulle jag ge betyg på veckan 1-10 så är det nog en 8a. Hur som helst, ett av de bästa Falun någonsin. Det som är så kul är att inget Falun är egentligen likt det andra. Första gången var speciell eftersom det var just första gången, andra gången för att vi (jag, Sam och Erik) fick sova med personer vi inte kände till 100% men ändå ville lära känna), tredje gången för att vi sovde vi tre plus Sampe i ett rum och vi började springa på nätterna (vilket resulterade i att Sam och Erik blev hemskickade) och denna gången eftersom det var sista.

Att säga det, sista gången, tycker jag låter så sorgligt. Sista. Sista gången. Men ändå är det just den där sista gången som gör att det blir så speciellt. Det är inte något vi kan göra hela livet, det är något som tar slut. Därför gör vi det bästa av det och njuter varje sekund.

Till Falun går bussen tidigt
En känsla i magen, olidligt
Vissa är trötta, men många glada
Det var längesen man såg stada'
Plötsligt är man framme, bäddar och så
Första lektionen, vad har vi då?
Middag och kvällsmål, allt går så fort
Sedan en dusch, man samlar på sig lort
Alla är glada och tiden rinner
Plötslig väskorna i rummet försvinner
Från Falun går bussen mitt på dagen
Försvinner gör den där känslan i magen

Snart är det dags för Falun igen. Dock så skrev jag ett långt inlägg om Falun någon gång innan förra Falun, plus att Erik (nej, det är inte en länk till någon hard-core-gay-porn-sida) skrev ett kort inlägg om Falun så det känns rätt meningslöst att beskriva skiten igen. Kul ska det bli i alla fall!  Det är bara att hoppas att vi får låta så mycket som vi vill låta, och sova så lite som vi vill sova. Vi åker inte dit för skolans skull...

Igår så plockade jag fram alla mina Queenskivor från hyllan. Om man räknar med Brian May's soloskiva så har jag 20 stycken. Jag har köpt alla själv, förutom Greatest Hits 1 och 2 som jag fick av pappa. Jag ångrar inget av köpen, även om jag inte gillar vissa skivor så mycket. Det är rätt härligt att se att man har sponsrat sitt favoritband så pass mycket. Nu är det ju inte säkert att de får så mycket pengar för sina skivor längre, men ändå.

Det jag gillar mycket med Queen är att de inte riktigt bryr sig om att det ska vara si eller så, utan de exprimenterar en del och jag är nästan säker på att de hade väldigt roliga i studion (och live förstås). T.ex i Seaside Rendezvous så är det en del ljud som låter som step-dans, men det är Roger Taylor's fingrar med fingerborgar på.

Det jag också gillar med dem är att de har gjort låtar i så många olika stilar, men samtidigt behåller det Queeniga i dem.

Sedan diggar jag ju självklart alla bandmedlemmars individuella insatser, dock mest Brians och Freddies. Freddie behöver jag väl inte förklarar varför, och Brian för att jag är gitarrist. Alla ser väl inte det speciella i Brians solon osv, men när jag har spelat dem så märker jag att han antingen var väldigt duktig på att improvisera, eller så tänkte han igenom allt noga.

Jaja, nog om Queen.
Nog med bloggande.